ett sånt där personligt inlägg, det ni inte vet
Publicerat den
Jag har ju hur många gånger som helst att jag hatar att vara ensam hemma och att sova ensam är det värsta jag vet. jag har lovat er att berätta historien bakom det;
"Det var vinter och kallt ute, klockan var bara fyra men himlen var kolsvart. Jag och min dåvarande pojkvän hade inte pratat den dagen, vilket inte var något annorlunda, vi koncentrerade oss i skolan och koncentrerade oss på varann efter. Så att ingen hört av sig var inget konstigt. Ändå skulle det här bli den värsta dagen i det livet jag levde då. När telefonen vibrerade och sedan lös till, skärmen visade ett sms från honom. `Jag vet att du kommer bli sårad nu, men jag har tappat mina känslor´. Min värld brast där och då, det hade gått timmar innan mamma kom hem och hittade mig på vardagsrumsgolvet, där jag låg, förstörd."
Jag gissar att det är anledningen till över hur rädd jag blir.
För jag kände mig så ensam.
Ja tiden läker alla sår, men jag kommer alltid ha ärr.
Jag kom över honom och alla de såren har läkt. Men ärren som fortfarande är kvar på insidan är rädslan över att känna sig så ensam. Att bli lämnad kvar med inget. Från att gå från lyckligast på jorden, till olyckligast, på en sekund. Inte bara över att bli lämnad, utan att när det hände fanns ingen där, jag låg i timmar med panik. Varför kom ingen hem?
Under två veckor gick jag ner 10 kg, jag åt inte frukost, lunch eller middag. Inget mellanmål, inte en frukt passerade min mun. Men jag tränade, hela tiden, innebandy, gym, allt som fick mig att glömma. Efter en månad brast mitt knä för andra gången och det som gjorde att jag orkade vidare togs ifrån mig, igen.
Jag har världens finaste pojkvän idag som ställer upp för mig hela tiden. Och tillsammans med honom känner jag att jag fixar allt, men ensamheten kommer jag aldrig kunna trotsa, jag kan uthärda den. Aldrig bli av med den.
